Från golfspelaren Lasse Åbergs vilsamma och trevliga sommarprat:
En nunnas bön, som lär ska vara en 300 år gammal bön från Wells Cathedral i England. Sant eller inte? Men tänkvärd är den!
Herre, Du vet bättre än jag själv, att jag håller på att åldras och att jag en dag ska vara gammal.
Avhåll mig från den fatala tron, att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen.
Befria mig från begäret, att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter.
Gör mig tankfull, men inte dyster. Hjälpsam, men inte beskäftig.
Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer. Ge mig vingar, som för mig till saken.
Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär. De tilltar och det känns alltmer frestande att älta bekymren.
Jag vågar inte be om ett förbättrat minne, men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet, när mitt minne inte stämmer med de andras.
Lär mig den strålande läxan, att jag tar fel. Ibland.
Låt mig få förbli någorlunda angenäm. Jag vill inte vara ett helgon – somliga helgon är så svåra att leva med. Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk.
Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor, där man inte väntade sådant.
Och, käre Herre, fast jag har en enorm livsvisdom och äger stor klokhet, låter jag ej detta komma andra till del.
Ty vet, Herre, jag vill gärna ha några goda vänner kvar till slutet.
Amen
Som avslutning spelade Lasse stämningsfullt Freddy Wadlings Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
