Sida 5
Bantning
10 Jan 2024
Som jag berättat tidigare träffade jag en läkarkompis. Han frågade som eljest hur jag mådde. Jag svarade då att led av sviterna från covid.
Jag berättade då att jag hade förlorat både smak och lukt. När jag berättade att jag inte känner smaken av whisky bröt han ihop och gratulerade mig med ett flin. Läkarkompisen är pensionerad från tjänsten som överläkare på öron-näsa-hals-klinik.
Sedan det samtalet har jag funderat en hel del på viktminskning, eller i folkmun bantning. Under tid jag var förkyld blev jag av med nära fyra kilo. Naturligtvis funderade jag på varför och kom på att det berodde på att mina smaklökar var avdomnade. Då vaknade uppfinnaren i mig.
Nästa gång jag träffar min läkarkompis så ska jag fråga honom om ett medel för att döva smaklökarna som ett utmärkt sätt att reducera vikt. Inget smakar något. Inte ens whiskyn smakar något.
Jag förmodar att intag av mat då reduceras betydande och att vikten reduceras betydligt - för intaget av näring förmodas då bli mindre än uttaget av detsamma.
Förmodligen behöver jag inte ställa upp med parningsdräkt i Stadshuset för att ta mot en Nobelmedalj, med det kan bli ett försök för att minska antalet svåra sjukdomar som beror på övervikt.
Jag återkommer i ämnet när jag har studerat det närmare.
Längtan till våren
2 Jan 2024
Nu den andra dagen på året får jag vårkänslor. Dagarna blir blir ett fjät längre och solen blir lite vitare. Ett säkert vårtecken är när någon i familjen börjar sitta på balkongen och sola så fort solen tittar fram. Visserligen påpälsad med tjocka kläder och under en tjock filt men ändå. Här jagas det troligen D-vitaminer.
Ett annat säkert vårtecken är att jag ofta lyssnar på musik på YouTube. På våren återkommer den här melodin om rosen och våren. Rosen som på hösten blir till ett litet frö och som under vårens snösmältning och av solens livgivande strålar växer upp till en vacker ros igen. Ungefär så här.
The rose
Some say love it is a river – that drowns the tender reed
Some say love it is a razor – that leaves your soul to bleed
Some say love it is a hunger – an endless aching need
I say love it is a flower – and you it’s only seed
It’s the heart afraid of breaking – that never learns to dance
It’s the dream afraid of waking – that never takes the chance
It’s the one who wont be taken – who can not seem to give
And the soul afraid of dyin – that never learns to live
When the night has been to lonely – and the road has been too long
And you think that love is only – for the lucky and the strong
Just remeber in the winter – far beneath the bitter snows
lies the seed that with the suns love – in the spring becomes the rose.
Sången om The Rose är egentligen en dramafilm från 1979. Huvudrollen spelas av Bette Midler. Sångtexten är skapad av Amanda McBroom och sjungs här av Bette Midler
Filmen har inspirerats av Janis Joplins karriär, men den handlar inte om Joplin vilket många tror utan om den fiktiva personen Mary Rose Foster, och visar hur huvudpersonens destruktiva livsstil förstör hennes liv.
Naturligtvis har många sjungit in denna vackra text, men jag har ändå fastnat för Bette midlers mjuka framförande. Ganska mäktigt är det dock när André Rieu tillsammans med sin orkester spelar The Rose på sin fiol. En yngre tjej hade nog hellre fastnat för Westlife.
Jag önskar er alla Ett Gott Nytt 2024.
